EN BRA TALARE TROLLBINDER MED ORD INTE MED GESTER

EN BRA TALARE TROLLBINDER MED ORD INTE MED GESTER

Med anledning av artikeln om ”kontaktkonstnären” Richard Greene (tidningen Chef och SVD 20170115 ) som också har epitetet ”en av världens främsta talar-coacher vill jag göra några invändningar. Jag invänder mot något som de flesta retorikexperter tjatar om; vikten av att ha rätt kroppsspråk. För Greene är kroppsspråket nästan exakt åtta gånger av större betydelse än orden i ett bra tal.

Men vad är egentligen ett rätt kroppsspråk och vad är ett fel kroppsspråk i dessa sammanhang?

På ett numera känt talarforum ”Ted talks” har jag studerat hundratals talare och om jag skulle plocka ut de 25 bästa som berör sin publik och är tankeväckande och som fått flest gillningar, så kan man lätt konstatera att alla har haft olika kroppsspråk. Någon har haft händerna i fickorna, en annan har rört sig på scenen, en tredje har stått stilla, en fjärde har gestikulerat, en femte har haft något i handen, en sjätte har ömsom suttit ned ömsom hoppat upp igen. En sjunde har stått stilla gömd bakom ett podium. Alla dessa har varit intressanta men haft olika kroppsspråk. Så var kommer den påstådda gemensamma nämnaren kroppsspråket in?

På mina kurser i presentationsteknik ägnar jag ytterst lite tid på att fokusera på yttre attribut, så som ett korrekt kroppsspråk, vikten av en matchande klädstil eller hur du övar in de perfekta gesterna, utan menar tvärtom att vi just genom att fokusera på hur vi står, rör oss och ser ut, felriktar strålkastaren. Den gör talaren självupptagen istället för att belysa det levande; vårt berättande och det budskap vi vill dela med oss av. Jag ägnar alltså väldigt lite tid åt detta (till mina kursdeltagares lättnad), och ställer som i skådespelararbetet frågan; vad vill jag att publiken (eller/och mina medspelare) ska känna, hur ska de se ut efter mitt tal, vad ska de önska, vilja, älska eller göra som de inte hade känt, älskat, velat, gjort för tjugo minuter sedan innan jag inledde mitt föredrag? Det är när vi är engagerade i något annat än våra kroppar, gester och armar, något som är större och viktigare än hur vi framträder, som publiken ser oss utan påklistrad fernissa, och vi vet också att det finns ett direkt samband mellan engagemang och karisma.

Greene säger också att det är viktigt att vara autentisk och sig själv. Jag håller med om att det är viktigt att vara autentisk, men hur är man det? Det är ingen lätt uppgift att ”vara sig själv”. Det finns människor som levt i 90 år och som aldrig förstått vem de är trots att de sökt svaret på detta i hela sitt liv. David Bowie sa i en intervju; I didn´t try to identify myself or asked myself who I was, the less questioning I did about who I was, the more comfortable I felt. So now I have absolutely no knowledge about myself and I’m extremely happy.” Personligen har jag som skådespelare genomfört otaliga provfilmningar för olika roller. Men den svåraste uppgiften är att inför kameran ”vara sig själv” och presentera sig som privatperson. Vi väljer alla en roll, oftast någon form av idealbild vi vill leva upp till, att vara ”avspänt autentisk” kan också vara ett ideal. Att Lalehs låt ”Bara få va vara sig” är så populär beror förmodligen på att den berättar om en universell längtan hos människan och samtidigt hur svårt det är.

Min erfarenhet är alltså att människor som är fullt upptagna av någonting annat än sig själva, allt från en professionell skicklig bartender som blandar drinkar, till en talare som delar med sig något som kan vara värdefullt för andra- är intressanta att titta eller lyssna på. En av mina hjältar i sammanhanget är Susan Cain, som med tanke på sitt ämne och sin person trots allt håller ett tal inför hela världen. Ämnet är; ”Styrkan hos de introverta”.

För att återkomma till Greenes påstående att ”endast 7 procent av ditt framförande avgörs av det du säger, dina ord. 38 procent avgörs av din röst, hur du varierar volym, tonläge, tonalitet och tempo när du pratar och hela 55 procent av din hållning, gester och rörelser etc.

Det är lätt att slänga sig med procentsatser hit och dit och framstå som en expert. Med all respekt för Greenes kunskaper så anser jag det anmärkningsvärt att han helt hoppar över den mest avgörande delen i minnesvärda tal. Nämligen själva berättelsen och de noga utvalda orden. Greene ger som många andra Martin Luther Kings ”I have a dream” som ett föredömligt exempel. Vad var det som gjorde talet så stort? Hans kroppsspråk? 200 000 människor kom dit och de flesta såg honom knappt, för de som var längs bak måste han varit liten som en prick framför ett hav av människor. I efterhand har vi sett det på TV. En man som står stilla bakom ett podium och en mikrofon. Hans röst? Det finns andra som använt sig av samma vibrato eller tonläge och rytm i predikningar som aldrig gått till världshistorien.

Nej, det som gjorde talet så var talets form. Talets inleds med ett A, löftet om frihet. Den ursprungliga styrande principen i USA. Detta som man lovat varandra i möjligheternas land. Sedan följer ett B, kontrasten. Då han beskriver den då rådande situation som bestod av djup orättvisa, den utlovade checken som aldrig löstes in. Sedan följer enligt samma dramaturgiska princip ett A igen; Visionen. Den som alla människor frivilligt kan dela, då checken äntligen kan lösas in och människor kan bygga en bättre värld. Talet som inte uppvisar någon form av bitterhet och hämnd, visar på principen att alla skillnader i naturen söker jämnvikt. Det gäller även bra tal. Så fort det finns kontraster och skillnader i berättelsen och i orden, sitter vi kvar och lyssnar för vårt medvetande behöver jämna ut dessa skillnader.

Är ovanstående bara värt 7%?

Slutligen, jag har också upplevt att de talare som samtidigt vågar vara sårbara och bjuder på allt de helst vill dölja i sin framtoning, blir attraktiva för en publik. Då skapar de samhörighet och publiken får en möjlighet att relatera. Att vara autentisk inför åskådare kanske handlar om att kunna umgås med sin egen ovälkomna skugga och samtidigt umgås med de som kommit dit för att se dig.