3 TANKAR OM TALARE OCH PUBLIK

1. Det starka avtrycket från levande tal.

Det blir mer och mer uppenbart för mig hur stor betydelse det levande mötet har för denna känslomässiga påverkan. I stället för berättelser vi läser från en bok, en skärm eller bilder vi ser på film. Det där levande oredigerade mötet som finns i en sårbar glipa bortom vår kontroll.
Många som kommer till mina kurser och förväntar sig en teoretisk och praktisk kurs i retorik blir förvånade över det starka emotionella avtrycket. Främst på grund av hur deltagarnas berättelser påverkar oss när vi lägger till eller drar ifrån. De blir också omedvetet indragna i skapandet av andras berättelser. 
Många underskattar den förmåga de har att påverka och beröra andra människor från en ”scen”. Om det inte är så att de tvekar inför de konsekvenser det skulle medföra. Jag menar att vi kanske inte bara är rädda för att tala inför andra på grund av vår rädsla att uteslutas från samhörigheten och skammen det skulle medföra, utan för att vår fulla kapacitet kan vara obekväm för lyssnarna.
Med det levande mötet brukar talaren beskrivas med flera ord. Autentisk, närvarande, energifylld och hängiven. Men också; Det som vi har lärt oss att se som svaghet blir plötsligt styrka, och vi ser en talare som känner tillit till sin egen styrka och makt. 

 
 
                      2. Ambitionen att vara personlig och rädslan för att bli privat.

Ibland möter jag gamla kursdeltagare som frågar om jag minns just deras berättelse. Det gör jag. Jag minns dem alla. Däremot minns jag sällan vem berättaren var. Det är presentationerna vi fokuserar på.
När människor delar med sig av personliga berättelser som innehåller något som haft väldigt stor betydelse i sina liv, så är jag med om någonting väldigt vackert. Det blir ”på riktigt” och själva motsatsen till ”fakes”. Det blir plötsligt angeläget för oss alla. Den kinesiske konstnären Ai Weiwei, en av den samtida konsten portalfigurer säger; ”Det är kommunikationens vackraste innebörd – att någon, någonstans, känner igen sig”. Jag citerar också gärna författarinnan och nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj;
 ”Folk är med om så mycket som litteraturen inte har en aning om. Människan är mycket mer spännande, mycket mer skrämmande och mycket vackrare”.
Vad är då privat? Ja, kanske någon som lägger all energi på att förhålla sig återhållsamt mot sin publik, snarare än att dela med sig- av sig själv. Någon, som ställer sig frågan, vad säger detta om mig? Snarare än; Vad gör detta med min publik?

Nyligen läste jag boken ”Giacometti målar porträtt” av James Lord som satt som modell i arton dagar för konstnären Alberto Giacometti, en av förra seklets främsta konstnärer. Varje dag antecknade han vad som hände och vad de talade om medan Giacometti skissade, målade, började om, uttryckte högljudd frustration, svordomar och ilska över porträttet som han inte fick till som han önskade. Han reviderade allt han lärt sig för att se på nytt med nya ögon.
Men, han var aldrig arg på sig själv. Det var verkets ofullkomlighet han förbannade. Enligt modellen var Giacomettis frustration ett spontant uttryck för hans osäkerhetskänslor inför verkets grundläggande kvalité. Det låg ingen personlig prestige däri. Han skulle med glädje skänka bort jobbet till någon annan. Problemet var bara att det inte fanns någon annan skicklig nog att kunna skapa det som han ville ha det.
Hur stor skulle den senaste tidens fråga om sexuella trakasserier vara om inte kvinnor delat med sig av personliga berättelser, även om de saknat ansikten och namn?

     

                            3. Betydelsen av struktur.

Varje musikstycke, novell, pjäs eller film som vi tar till oss av är en sammansättning av olika delar som påverkar varandra. Det gäller även ett minnesvärt tal. Skillnaden mellan att lyssna på en talare som är omsorgsfull med att strukturellt bygga upp sitt ”manus” och den talare som inte är det (eller har den kunskapen), är som att röra sig framåt eller stå stilla. I det förra går vi ut från föreläsningen annorlunda än när vi gick in till den. I det senare har ingenting förändrats. Dramaturgin är lika användbar på ett kontor, ett klassrum, en konferenslokal eller ett sammanträdesrum som på ett produktionsbolag som producerar hög-klassiska TV-serier.

Comments are Disabled